Arkiv 2026

Baksidan på en vanlig Fossil med kvartsverk sitter i de flesta fall fast med friktion och ingenting annat. Den går att bända upp med en tunn kniv vid köksbänken, och därför är batteribytet ett av de enklaste ingreppen man kan göra i en klocka. Det är också skälet till att många borde låta bli.

Påståendet låter bakvänt. Om något är enkelt, varför inte göra det själv? Själva bytet tar några minuter. Det svåra är allt runt omkring det: kanten som ska bändas, packningen som ska tillbaka på rätt plats och tätheten som klockan hade när den lämnade fabriken men inte nödvändigtvis har efteråt.

Att det går att göra avgör alltså inte saken. Det som borde avgöra är vad som står på spel när locket väl är av, och för vilken sorts klocka det är värt att chansa.

Under locket sitter mer än ett batteri

Fossil har gjort väldigt många modeller genom åren, och de flesta som hamnar på svenska handleder är vanliga analoga kvartsur. Verket kommer ofta från en japansk eller kinesisk tillverkare, och batteriet är en liten silveroxidcell av samma slag som finns i otaliga andra klockor i samma prisklass. Ingen exotisk teknik, med andra ord, men det är inte tekniken som brukar ställa till det. Det är vägen in.

Baklocken finns i tre huvudvarianter. Den vanligaste är det tryckta locket, som snäpps fast och har en liten urtagning i kanten där ett verktyg ska in. Sedan finns gängade lock, som skruvas av med en nyckel som griper i spår längs kanten, och lock som hålls av fyra eller sex små skruvar. Samma modellnamn kan dessutom ha haft olika lock i olika årgångar.

Det tryckta locket är det som lockar till hemmabyten, eftersom det ser ut att gå upp med vad som helst som är platt. I praktiken är det just det locket som oftast skadas. Den som saknar rätt verktyg tar till en kniv, en skruvmejsel eller en nagelfil, och de har fel vinkel och för lite egg.

Märkena syns sedan i flera år. En repa i baksidan stör kanske ingen, men en intryckt kant gör att locket inte längre sluter tätt, och då har ett kosmetiskt fel blivit ett tekniskt.

Om locket ändå kommer av utan skador väntar nästa lager. Under locket ligger ibland ett tunt plastskydd eller en distansring, och under den själva verket. Batteriet hålls på plats av en liten metallbygel eller en fjäder. Om bygeln sitter med en skruv är skruven ofta mindre än ett riskorn, och den som tappar den på en mönstrad matta hittar den sällan igen.

Batteriet ska helst inte röras med bara fingrar eller med en metallpincett som kan kortsluta det mot verket. Urmakare använder plastpincett av en anledning. Fett från fingrarna kan ge dålig kontakt, och en kortslutning kan tömma ett nytt batteri innan klockan ens är stängd.

Även när cellen hamnat rätt och utan fingeravtryck kan en kronograf se trasig ut efteråt. En Fossil med stoppursfunktion har flera små visare som drivs av samma verk, och efter ett batteribyte händer det att stoppursvisarna inte står på noll. Det går att nollställa dem via kronan och tryckknapparna, men proceduren skiljer sig mellan olika verk och står inte alltid i bruksanvisningen. Den som inte känner till det tror lätt att klockan har gått sönder.

Hybridmodellerna, alltså de med vanliga visare men med uppkoppling mot telefonen, drar åt motsatt håll. Flera av de tidiga hybriderna drevs av en större knappcell som ägaren var tänkt att byta själv, och ett enkelt öppningsverktyg följde med i förpackningen. Senare generationer laddas i stället. I de äldre hybriderna har tillverkaren alltså räknat med en ägare vid köksbordet och konstruerat locket därefter, något som inte gäller den vanliga kvartsklockan med tryckt lock.

Packningens tysta roll

Den intryckta kanten från förra avsnittet är farlig just för att den sitter mot packningen. Mellan locket och boetten ligger en gummiring, antingen en tunn o-ring eller en platt ring, och det är den som gör att klockan klarar en dusch, eller en simtur om den är märkt för det. Packningen åldras. Den torkar, hårdnar och får ibland ett bestående avtryck av kanten den legat mot.

När locket tas av efter några år är det inte ovanligt att packningen följer med, hamnar snett eller har spruckit. Ett noggrant batteribyte innebär därför att packningen ses över, smörjs med lite silikonfett eller byts ut. Det är det steget som oftast hoppas över hemma, och det syns inte att något gått fel förrän det är för sent.

Det som går fel visar sig först som imma på insidan av glaset en kall morgon. Sedan kan det komma rost på verket, och en kvartsklocka med fukt i verket är inte alltid värd att laga. Ett nytt verk kan kosta mer än vad klockan är värd i pengar, även om det sentimentala värdet är en annan sak.

Hur noga man behöver vara med just tätheten är omdiskuterat bland urmakare. En del menar att varje klocka med en vattentäthetsangivelse borde tryckprovas efter att locket varit av, oavsett hur den används. Andra tycker att det är överdrivet för en klocka som aldrig kommer närmare vatten än handfatet, och nöjer sig med en kontrollerad och smord packning. Själv lutar jag åt att tryckprovet görs för …

Hur däcken ligger i garaget under det halvår de inte används betyder mindre än de flesta tror. Det låter som ett slag mot alla råd om att vända, rotera och hänga, men påståendet har en viktig förutsättning: att däcken sitter på fälg.

Den som ställer fyra kompletta hjul i en låg stapel på en lastpall har i princip gjort rätt. Den som lägger fyra lösa däck i samma stapel har gjort fel, och det kan märkas först vid nästa hjulbyte.

Med fälg eller utan?

Skillnaden handlar om vad som bär vikten. På ett komplett hjul är det fälgen som tar trycket när hjulen staplas, och däcket hålls i form av metallen och luften inuti. Sidväggarna behöver inte bära något.

Ett löst däck saknar det stödet. Ligger fyra sådana på varandra hamnar tyngden från de övre däcken på sidväggarna och vulsten på det understa. Under ett halvår kan gummit sätta sig, och vulsten, den kant som ska täta mot fälgen, kan få en form som gör nästa montering besvärligare.

Därför vänds råden när fälgen försvinner. Lösa däck förvaras bäst stående bredvid varandra och vrids en bit då och då, så att det inte alltid är samma punkt av slitbanan som bär. Kompletta hjul klarar sig bra liggande eller upphängda i en krok genom fälgen.

Det som inte passar någon av dem är att stå på exakt samma ställe hela säsongen. Ett komplett hjul som står upprätt mot en vägg från oktober till april vilar hela tiden på samma lilla yta, och fälgens tyngd gör det snarare värre än bättre.

Ozon, värme och en frys i garaget

Om fälgen löser det mesta av formfrågan, vad är det då som faktiskt åldrar däcken under vilan? Svaret är sällan läget. Det är omgivningen.

Gummi bryts ner av ljus, värme och ozon. Ozon bildas bland annat runt elmotorer, och i ett vanligt garage står ofta en frys, en kompressor eller en tvättmaskin i närheten. Ett däckpar som står en halv meter från frysens motor ett halvår får en annan behandling än ett som står i ett svalt, mörkt förråd. Solljus genom ett garagefönster gör sitt till.

Lösningsmedel, olja och bensindunkar hör inte heller hemma intill däcken. Det är gamla råd, men de glöms lätt när garaget fylls med allt som inte får plats någon annanstans.

Hur mycket det här betyder i praktiken är svårare att säga. Ett däck med gott om mönster och några år på nacken tål en sämre vinter i förrådet bättre än man kan tro, medan ett äldre däck med fina sprickor i sidväggen kan bli tydligt sämre. Två bedömare som tittar på samma däck kan landa olika i om det håller en säsong till, och det är rimligt, eftersom svaret beror på ålder, skick och hur bilen körs.

Det som går att göra själv är enkelt. Tvätta av däcken innan de ställs undan, så att vägsalt och smuts inte sitter kvar i ett halvår. Märk vilken position varje hjul satt på, så att de kan skiftas mellan fram och bak vid nästa byte. Och mät mönsterdjupet medan däcken ändå är rena: ligger vinterdäcken nära gränsen som Transportstyrelsen anger är det bättre att veta det nu än i november.

När ingen hemma har plats

Allt ovan förutsätter ett svalt, mörkt utrymme med plats för fyra hjul. I en lägenhet med ett trångt källarförråd finns det sällan, och då blir valet mellan liggande och stående mest en fråga om vad som över huvud taget går att få in.

Det är där ett däckhotell gör störst skillnad. Hjulen förvaras i ställ byggda för ändamålet, i en lokal där temperatur och ljus är jämnare än i de flesta garage, och ingen behöver bära fyra hjul genom trapphuset två gånger om året.

Grimbos.se och andra verkstäder som driver däckhotell i Göteborg utgår från samma princip som gäller hemma: kompletta hjul staplas eller hängs, lösa däck står. Skillnaden är att hjulen samtidigt går igenom en kontroll när de lämnas in, där mönsterdjup, skador och ålder noteras innan de ställs undan.

Den kontrollen är kanske en större vinst än själva förvaringen. Ett däck som visar sig vara för slitet i april kan ersättas i lugn och ro under sommaren, i stället för att upptäckas vid första snön när alla vill byta samma vecka. Har fälgarna fått slag eller behöver bilen ändå service kan det skötas vid samma besök.

För den som har plats och ork hemma finns inget som säger att ett däckhotell är nödvändigt. Frågan blir snarare hur mycket man vill bära, och om man vill att någon annan tittar på däcken innan de behövs igen. Står det just nu en hög lösa däck bredvid kompressorn är det ändå det som inte tål att vänta: att ställa dem på högkant i ett svalare hörn tar en eftermiddag.…