Batteriet i en Fossil: lätt att byta, svårt att få tätt igen

Baksidan på en vanlig Fossil med kvartsverk sitter i de flesta fall fast med friktion och ingenting annat. Den går att bända upp med en tunn kniv vid köksbänken, och därför är batteribytet ett av de enklaste ingreppen man kan göra i en klocka. Det är också skälet till att många borde låta bli.

Påståendet låter bakvänt. Om något är enkelt, varför inte göra det själv? Själva bytet tar några minuter. Det svåra är allt runt omkring det: kanten som ska bändas, packningen som ska tillbaka på rätt plats och tätheten som klockan hade när den lämnade fabriken men inte nödvändigtvis har efteråt.

Att det går att göra avgör alltså inte saken. Det som borde avgöra är vad som står på spel när locket väl är av, och för vilken sorts klocka det är värt att chansa.

Under locket sitter mer än ett batteri

Fossil har gjort väldigt många modeller genom åren, och de flesta som hamnar på svenska handleder är vanliga analoga kvartsur. Verket kommer ofta från en japansk eller kinesisk tillverkare, och batteriet är en liten silveroxidcell av samma slag som finns i otaliga andra klockor i samma prisklass. Ingen exotisk teknik, med andra ord, men det är inte tekniken som brukar ställa till det. Det är vägen in.

Baklocken finns i tre huvudvarianter. Den vanligaste är det tryckta locket, som snäpps fast och har en liten urtagning i kanten där ett verktyg ska in. Sedan finns gängade lock, som skruvas av med en nyckel som griper i spår längs kanten, och lock som hålls av fyra eller sex små skruvar. Samma modellnamn kan dessutom ha haft olika lock i olika årgångar.

Det tryckta locket är det som lockar till hemmabyten, eftersom det ser ut att gå upp med vad som helst som är platt. I praktiken är det just det locket som oftast skadas. Den som saknar rätt verktyg tar till en kniv, en skruvmejsel eller en nagelfil, och de har fel vinkel och för lite egg.

Märkena syns sedan i flera år. En repa i baksidan stör kanske ingen, men en intryckt kant gör att locket inte längre sluter tätt, och då har ett kosmetiskt fel blivit ett tekniskt.

Om locket ändå kommer av utan skador väntar nästa lager. Under locket ligger ibland ett tunt plastskydd eller en distansring, och under den själva verket. Batteriet hålls på plats av en liten metallbygel eller en fjäder. Om bygeln sitter med en skruv är skruven ofta mindre än ett riskorn, och den som tappar den på en mönstrad matta hittar den sällan igen.

Batteriet ska helst inte röras med bara fingrar eller med en metallpincett som kan kortsluta det mot verket. Urmakare använder plastpincett av en anledning. Fett från fingrarna kan ge dålig kontakt, och en kortslutning kan tömma ett nytt batteri innan klockan ens är stängd.

Även när cellen hamnat rätt och utan fingeravtryck kan en kronograf se trasig ut efteråt. En Fossil med stoppursfunktion har flera små visare som drivs av samma verk, och efter ett batteribyte händer det att stoppursvisarna inte står på noll. Det går att nollställa dem via kronan och tryckknapparna, men proceduren skiljer sig mellan olika verk och står inte alltid i bruksanvisningen. Den som inte känner till det tror lätt att klockan har gått sönder.

Hybridmodellerna, alltså de med vanliga visare men med uppkoppling mot telefonen, drar åt motsatt håll. Flera av de tidiga hybriderna drevs av en större knappcell som ägaren var tänkt att byta själv, och ett enkelt öppningsverktyg följde med i förpackningen. Senare generationer laddas i stället. I de äldre hybriderna har tillverkaren alltså räknat med en ägare vid köksbordet och konstruerat locket därefter, något som inte gäller den vanliga kvartsklockan med tryckt lock.

Packningens tysta roll

Den intryckta kanten från förra avsnittet är farlig just för att den sitter mot packningen. Mellan locket och boetten ligger en gummiring, antingen en tunn o-ring eller en platt ring, och det är den som gör att klockan klarar en dusch, eller en simtur om den är märkt för det. Packningen åldras. Den torkar, hårdnar och får ibland ett bestående avtryck av kanten den legat mot.

När locket tas av efter några år är det inte ovanligt att packningen följer med, hamnar snett eller har spruckit. Ett noggrant batteribyte innebär därför att packningen ses över, smörjs med lite silikonfett eller byts ut. Det är det steget som oftast hoppas över hemma, och det syns inte att något gått fel förrän det är för sent.

Det som går fel visar sig först som imma på insidan av glaset en kall morgon. Sedan kan det komma rost på verket, och en kvartsklocka med fukt i verket är inte alltid värd att laga. Ett nytt verk kan kosta mer än vad klockan är värd i pengar, även om det sentimentala värdet är en annan sak.

Hur noga man behöver vara med just tätheten är omdiskuterat bland urmakare. En del menar att varje klocka med en vattentäthetsangivelse borde tryckprovas efter att locket varit av, oavsett hur den används. Andra tycker att det är överdrivet för en klocka som aldrig kommer närmare vatten än handfatet, och nöjer sig med en kontrollerad och smord packning. Själv lutar jag åt att tryckprovet görs för sällan, men jag har inte hittat några siffror på hur ofta en hemmabytt klocka faktiskt drar in fukt. Utan dem blir det en bedömning och inte mer.

För den som simmar med klockan, eller har den på sig i bastu och bad, är det svårt att argumentera mot ett tryckprov. För den som bär klockan på kontoret och tar av den innan disken är risken mindre. Den är ändå inte noll, eftersom regn och handtvätt också är vatten.

Tryckprovet är inte det enda som talar för att lämna in en ny klocka. Många tillverkare lämnar en frivillig garanti som täcker fel i verket under en viss tid, men villkoren brukar undanta skador som uppstått när klockan öppnats av någon annan än en auktoriserad verkstad. Konsumentverket skiljer mellan sådana garantier och den reklamationsrätt som gäller enligt konsumentköplagen. Reklamationsrätten omfattar fel som fanns vid köpet, inte skador som köparen själv har orsakat, så en kniv i baklocket på en klocka som fortfarande har garanti kan bli en dyr genväg.

Ett gammalt batteri som läcker är å andra sidan ett skäl att inte skjuta upp bytet. En stannad klocka som ligger i en låda med cellen kvar kan få beläggningar i batterifacket som är svåra att få bort. Det gäller oavsett vem som sedan gör bytet.

Vid köksbordet, med rätt verktyg

Med allt det sagt finns det lägen där hemmabytet är det rimliga valet. En äldre Fossil utan uttalad vattentäthet, som bärs till vardags och inte har något större ekonomiskt värde, är ett sådant fall. Detsamma gäller de hybridmodeller som var gjorda för att ägaren skulle öppna dem.

Förutsättningen är rätt verktyg. För ett tryckt lock behövs en lockkniv med bred, kort egg som går in i urtagningen och bänder med kontroll, och för att stänga behövs helst en lockpress. Att trycka igen locket med tummarna går ibland, men det är också då glaset kan lossna eller visarna rubbas om trycket hamnar fel. Ett gängat lock kräver en nyckel som passar spåren, annars slinter den och repar.

Med verktygen inräknade kostar ett hemmabyte mer än ett enda besök hos en urmakare. Det lönar sig först om det finns flera klockor i hushållet, eller om man räknar med att göra det många gånger. Den kalkylen görs sällan innan verktygssatsen är beställd.

Vad verktygen egentligen köper en blir tydligare om man tittar på hur en verkstad gör. Hos en urmakare, eller hos en klockhandlare som guldshop.com som också byter batterier, börjar arbetet med modellnumret för att hitta rätt cell. Packningen kontrolleras innan locket stängs, och efteråt provas alla funktioner, även datumskiftet och stoppuret. Det finns inga hemligheter i det. Skillnaden ligger i att momenten görs i rätt ordning, med rätt verktyg, på en klocka som sitter fast i en hållare i stället för att ligga i handflatan.

Hållaren är lätt att avfärda som överkurs. En klocka som hålls i handen när locket bänds kan glida, och då är det fingret eller glaset som kniven träffar. En enkel hållare av plast kostar lite och löser det mesta.

För den som ändå bestämmer sig finns en ordning som brukar hålla. Skriv av batteritypen och fotografera verket innan något rörs. Ta ut cellen med plastpincett, lägg i den nya med rätt sida upp, se över packningen och tryck sedan locket rakt ner, inte snett. Fotot är det som oftast räddar situationen när en bygel ska tillbaka och ingen minns hur den satt.

Om klockan inte går efteråt är orsaken oftast enkel. Cellen ligger fel, bygeln har inte kontakt eller en skyddsfilm sitter kvar på batteriet. Ibland är batteriet helt enkelt svagt redan i förpackningen, eftersom även nya celler har legat på en hylla en tid.

Tätheten är däremot inget som går att lösa vid köksbordet, hur väl resten av bytet än gått. Den som vill ha den tillbaka får lämna in klockan för ett tryckprov, och eftersom locket ändå ska av hos verkstaden kan batteriet lika gärna bytas där i samma vända.

Uppgifter om batterityper, locktyper och kontroll av packningar kommer från guldshop.com.